Historia

Kontinuitet och brytningsskeden i Nya studenthusets historia

”Det är bra att förtjäna pengar och en hållbar ekonomi är en nödvändig förutsättning för all fruktbar verksamhet, men man får inte låta förtjänstverksamheten fördunkla huvudsyftet.”

Så här resonerade Kaarlo Koskimies, ordförande för byggnadskommittén för Nya studenthuset, om studentkårens uppdrag år 1945. Koskimies hade lett byggnadsprojektet för Nationshuset (nuvarande Nya studenthuset) i början av 1900-talet, under det historiska brytningsskedet för studenterna vid Helsingfors universitet. Vid den tiden hade antalet studentsammanslutningar, dvs. nationer, på några år fördubblats från sex till tolv, då flera nationer delades och nya grundades. På grund av nationernas ökande antal och byggandet av nationshuset genomgick nationernas karaktär en betydande förändring. Efter det politiskt aktiva 1800-talet höll tyngdpunkten på att förflyttas till den inre verksamheten. Nationerna höll på att formas till hemlika sammanslutningar, där nationslokalen stod som centrum för den hobbyverksamhet och samvaro som nationen erbjöd. Då det Nya studenthuset stod klart innebar det således en central brytning i nationernas historia under vilken deras karaktär, identitet och verksamhet omformades.

Byggandet av Nationshuset

I bakgrunden till byggandet av Nya studenthuset låg den brist på utrymme som rådde i Gamla studenthuset samt nationernas behov av egna mötes- och umgängesrum. Under början av 1900-talet genomgick studentkåren stora förändringar, och diskussionen om de tomter som HUS ägde tog fart. Antalet studenter hade ökat, nationsfältet hade omorganiserats och mindre studentföreningar hade uppstått. Tanken på en ny byggnad som skulle inrymma ”klubblokaler” för nationerna ansågs vara ett centralt villkor för att nationerna skulle kunna sköta sina uppgifter. Nylands Nation hade tidigt tagit tag i saken och förvärvat ett eget hus redan år 1883. I början av århundradet påbörjades såväl Karjalainen osakuntas som de österbottniska nationernas husprojekt.

På Varsinaissuomalainen osakuntas möte år 1906 förslog student Alina Mattsson (senare Wikman) att ett gemensamt hus skulle byggas för nationerna. VSO kontaktade inom kort de andra nationerna för att förverkliga projektet. Att bygga skilda nationshus var dyrt och alla nationer hade inte möjlighet till det. Studentkåren hade också planerat ett nytt hus för nationerna, men i VSO:s initiativ konstaterade man att det vore bättre att nationerna bygger huset. Då skulle det obestridligen vara i nationernas besittning, och dessa skulle inte vara utsatta för hyresvärdarnas nycker.

Ur Varsinaissuomalainen osakuntas initiativ föddes den första planen på ett gemensamt hus för nationerna. I denna plan hade den nedersta våningen reserverats för affärsverksamhet medan två nationer hade placerats i varje våning ovanför, så att de kunde dela festsal. Denna tanke förverkligades sedan i Armas Lindgrens och Wivi Lönns plan på Nationshuset. Projektet överflyttades emellertid till studentkåren, eftersom nationerna inte ensamma hade råd att bygga huset. Innan HUS påbörjade byggandet diskuterade man hurdant de inflyttande nationernas förhållande skulle vara till studentkåren: huset skulle byggas som Nationshus och med de inflyttande nationerna skulle man skriva långvariga hyreskontrakt på 50 år. Man ansåg det också nödvändigt att huset förutom nationernas klubblokaler skulle inrymma en stor festsal, en restauranglokal samt lokaler för affärsverksamhet. Lindgren och Lönn beaktade detta genom att planera en skild akademisk del (nuvarande A-trappan) och en del för affärsverksamhet (nuvarande B- och C-trappan).

Varje nation betalade 4000 mark (motsvarande 14 200 euro) som ”inträdesavgift”. Hyran som betalades för utrymmet var beroende av antalet medlemmar i nationen. Till en början skrev sex nationer på hyreskontrakten för klubblokalerna. I studentkåren fanns också personer som motsatte sig byggandet av huset och fördröjde projektet som de ansåg vara dumdristigt. Styrelsen för HUS förde dock projektet vidare och byggandet påbörjades år 1909. Nationshuset stod klart för invigning 26.11.1910.

Nationernas verksamhet i Nationshuset fram till 1950-talet

Byggandet av Nationshuset var ett tecken på att studentkåren mer än tidigare inriktade sig på att utveckla de inre angelägenheterna. Nationernas karaktär som skilda, självständiga sammanslutningar förstärktes och umgänget med medlemmarna i den egna nationern underlättades. Eteläsuomalainen osakunta och Hämäläis-osakunta flyttade in i andra våningen i Nationshuset, Wiipurilainen osakunta och Savolainen osakunta delade på tredje våningen och Varsinaissuomalainen och Satakuntalainen osakunta på fjärde våningen. Karjalainen osakunta flyttade i ett senare skede in i femte våningen, och Kymenlaakson osakunta, som bildades år 1933, fick utrymmen i 7. våningen i B-trappan samt under Kupolen. Ungefär samtidigt som Nationshuset blev också de österbottniska nationernas Ostrobotnia färdigt, och med dessa hus fick nationerna ”en del av sin hembygd i studentstaden”. Så har också lokalerna och husen blivit symboler för större samfund än universitetsföreningarna.

Möten, kvällsprogram och mindre fester kunde alltså hållas i egna utrymmen fr.o.m. år 1910. De första åren innebar dock inte enbart att verksamheten aktiverades, utan ordningsproblem och olaglig användning av alkohol på fester blev en del av livet i Nationshuset. Man ställde en vakt vid ingången till huset och ett särskilt nationskort togs i bruk så att medlemmarna kunde kännas igen. De egna utrymmena förutsatte också ny praxis, och särskilda funktionärer utsågs som ansvariga för underhållet av klubblokalerna: klubbhövdingarna eller lokalintendenterna.

VSO_small.jpg

Nationsverksamhetens kontinuitet bands nu till den egna nationslokalen, vars betydelse förstärktes under årtiondenas lopp. På 1920–1950-talet skedde också flyttningar i huset, som alla grundade sig på ökade utrymmesbehov eller möjligheter att flytta till bättre utrymmen. Således flyttade Hämäläis-osakunta in i den nya våningen bakom bågfönstret då Nationshuset byggdes till år 1924. Samtidigt fick en annan stor nation, Eteläsuomalainen osakunta, hela andra våningen till sitt förfogande. När Hämäläis-osakunta flyttade till ett eget hus år 1931 flyttade Savolainen osakunta till Nationshusets vind (även kallad Vinni) och fick samtidigt större utrymmen. På samma sätt kunde Kymenlaakson osakunta flytta in i Satakuntalainen osakuntas tidigare utrymmen, då SatO:s eget hus blev klart år 1952. Efter kriget närmade sig språkgrupperna också varandra, vilket gjorde det möjligt för de svenskspråkiga nationerna att flytta in i Nationshuset. Östra Finlands Nation och Åbo Nation, som tidigare varit verksamma bland annat i Nylands Nations hus, flyttade in i 6. och 7. våningen i B-trappan.

Efter kriget upplevde nationerna en väldigt aktiv verksamhetsperiod. De erbjöd studenterna precis vad dessa behövde: dans, kulturhobbyer och gemenskap. Efterkrigstidens viktigaste fråga för HUS kom att vara bristen på studentbostäder. Betydelsen hos studentkårens egen aktivitet betonades, eftersom statens roll i att stöda studenterna var liten. Byggandet av internatet Domus Academica i Alkärr under de ekonomiskt svåra åren var en stor ansträngning för HUS. Nationsaktiviteten hade en nyckelroll i förverkligandet av huset: nationerna ordnade en utbredd penninginsamling och i hembygden gick nationsmedlemmarna från dörr till dörr för att be om donationer. Hela Finland stödde än en gång studenternas byggnadsprojekt, då man i hembygden ordnade danser och städerna köpte utrymmen som fick bära deras namn i internatet.

Lokaler till studentföreningarna och till studenterna! – kraven på 1960-talet

På 1960-talet ökade antalet studenter vid Helsingfors universitet och föreningsverksamheten upplevde en blomstringstid. Många samhälleliga föreningar och ensaksföreningar uppstod, och många av dem fick sin början i nationerna. Den samhälleliga brytningstiden började sprida sig i nationerna och föreningarna. Samtidigt förstärkte fakultets- och ämnesföreningarna sina ställningar i samband med att yrkesorienteringen och effektivitetsideologin spreds till universitetsstudierna. De många samhälleliga kriserna under årtiondet fick sin början i studentvärlden. Inom HUS skedde en stor förändring i och med att studenterna tog över den långvariga planeringen för fastigheterna.

När Folkteatern (nuvarande Helsingfors stadsteater) flyttade bort från Gamla studenthuset öppnades möjligheten för en diskussion om användning av utrymmena, och år 1967 kolliderade de olika intressegruppernas krav. En studentpolitiskt liten men högljudd radikal grupp förespråkade att ett kulturcentrum skulle inrättas i Gamla studenthuset, medan också ämnesföreningarna försökte få mera utrymme i samma hus. Nationsutrymmena hade redan flera år varit otillräckliga med tanke på verksamheten: ofta rymdes inte alla studenter som ville delta i evenemangen in i lokalerna. Särskilt i den största nationen, Eteläsuomalainen osakunta, hade man under 1960-talet funderat på ett eget utrymme eller mer utrymme i Nya studenthuset. De här planerna ledde på 1970-talet till byggandet av Casa Academica i Alkärr, som byggdes av ESO, KSO och Hankens studentkår.

Fakultetsföreningarnas förkrossande seger i delegationsvalet år 1967 dämde upp den politiska oppositionens påverkningsmöjligheter. Detta ledde till en erövring av Gamla studenthuset, inspirerad av internationella exempel, lägligt samma kväll som HUS firade sitt 100-årsjubileum. Studenterna steg upp på barrikaderna i protest mot sin egen studentkår, ledd av fakultetsföreningarna, vilken enligt kritikerna hade blivit alltför konservativ och främmande för den vanliga ”studenten på gatan”. Detta märktes också i kraven på hur utrymmena skulle användas. Slagorden för erövringen – ”Vanha till folket, folket till Vanha” – konkretiserade uppfattningen om att Studenthusets dörrar skulle vara öppna för vanliga studenter. Detta var målsättningen när HUS kulturcentrum öppnades i huset i början av år 1969.

I slutet av 1960-talet började HUS ta över mer och mer utrymmen i Nya studenthuset för eget bruk. Centralkansliet flyttade från Gamla studenthuset till C-trappan i Nya studenthuset, dit också förvaltningen för studentkåren och dess affärsverksamhet hade koncentrerats. Hotell Hansa vräktes från B-trappan, där det fungerat sedan år 1924, och istället flyttade HUS eget affärsföretag, Oy Gaudeamus Ab, sitt hotell Borealis till utrymmena. För att förnya hotellutrymmena utfördes en stor renovering i B-trappan under åren 1967–1968, och under denna tid flyttade Åbo Nation undan den upprivna Kupolen och inhystes hos ÖFN. I samband med renoveringen togs Kupolens utrymmen i sin helhet i nationsbruk och den inre kupolen fick sin nuvarande utformning.

Förändringarnas år på 1970-talet

Inom några år efter erövringen av Vanha övergick man från den öppna och liberala vänsterinriktade atmosfären till en strikt partipolitisk polarisering, och vänstern uppnådde en ställning av hegemoni i studentpolitiken. Nationerna, som ännu under föregående årtionde fungerat som interna partier i HUS, drog sig ur delegationsvalet år 1969. Samtidigt övergick nationerna än en gång till att själva samla in sina medlemsavgifter, medan de under tiden efter kriget fått sina andelar direkt ur HUS medlemsavgift.

Som en följd av politiseringen av studentvärlden och ibruktagandet av medlemsavgifter rasade nationernas medlemsantal i början av 1970-talet. Nationernas verksamhet lockade inte heller de studerande som hade övergått till partipolitik. När HUS började höja hyrorna i Nya studenthuset blev situationen svår särskilt för de små nationerna. I Varsinaissuomalainen osakunta anade man problemen i ett tidigt skede, och nationen var tvungen att kämpa mot hyresförhöjningarna under hela följande årtionde. Med stöd av aktiva seniorer klarade VSO att betala hyran, men situationen var en annan för många andra nationer. På grund av hot om höjda hyror beslöt Wiipurilainen osakunta och Karjalainen osakunta år 1972 att skaffa en gemensam lokal på Elisabetsgatan, dit också Kymenlaakson osakunta snart flyttade. Östra Finlands Nation var år 1972 tvungen att flytta in i den lokal där Åbo Nation höll till. ESO flyttade år 1973 till Casa Academica, som de själva byggt.

I praktiken tvingades nationerna, som av många beslutsfattare inom HUS betecknades som fornlämningar, flytta från lokalerna genom hot om hyresförhöjningar. Till Nya studenhuset kom ämnesföreningar samt politiska och samhälleliga föreningar, som fick utrymmen enligt de politiska maktförhållandena i delegationen. Enligt väktarnas rapporter blev A-trappan i Nya studenthuset under 1970-talet en träffpunkt för rastlösa ungdomar, där det också enligt ryktena förekom droger. Den fåtaliga publik som kulturcentret i Vanha samlade bestod mest av andra än studerande. I början av 1980-talet ansåg man att det var nödvändigt att lugna ner området. Efter branden på Gamla studenthuset fick en våg av nostalgi nationerna att aktivera sig på nytt. Eteläsuomalainen osakunta, som fram till dess hade kämpat med dubbla skulder på Casa Academica, fick då ett erbjudande att återvända till Nya studenthuset. ESO flyttade in som granne till VSO i fjärde våningen år 1981. Samma år steg de obundna grupperna igen in i HUS-politiken och fick mer än 10 platser i delegationen. År 1983 kom nationerna igen med I delegationen med egna vallistor.

Utvidgandet av föreningsfältet och läget idag

Under depressionen i början av 1990-talet blomstrade föreningsaktiviteten igen. Sedan början av 1980-talet hade nationsverksamheten gått uppåt, och fakultets- och ämnesföreningarna hade stabiliserat sin verksamhet. Eftersom många små hobbyföreningar bildades särskilt under 1990-talet, kan man anse att detta årtionde var en tid av utvidgande av föreningsfältet vid HUS. Inom nationerna och ämnesföreningarna föddes därför tanken på att bygga ett tredje studenthus för att förbättra verksamhetsmöjligheterna på hela föreningsfältet.

Den rikliga byggnadsverksamheten har stämplat studentkåren under hela dess historia. Den ökande yrkesmässigheten har lett till grundandet av HUS Fastigheter, och också i övriga fall har företagsamheten förstärkts. Grundtanken har ändå förblivit densamma: den lönande företagsverksamheten skall stöda studenterna. Det är unikt i hela världen att det i centrum av huvudstaden finns centra för studentverksamhet ägda av studentkåren: Gamla och Nya studenthuset samt Domus Academica. Betydelsen för hela universitetssamfundet av dessa kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som för vidare de akademiska traditionerna, är enorm. Samtidigt som nationerna har fyllt Nya studenthuset med aktiv studentverksamhet har de också värnat om husets värde i närmare hundra år.

Sari Aalto
översättning: Annette Tallberg och Sara Estlander